Onsdag

Följande har hänt idag:

1. Min klänning är klar. Och även om det känns som en evighet, så har det inte ens gått två veckor sedan jag började.
   
2. Jag har solat i det underbara vädret. Jag har också bränt mig och har numera tomatärmar.
   
3. Har blivit utskälld ännu en gång av den religiösa tanten på jobbet.
   
4. När jag så lugnt gled hem från jobbet på min cykel flög en insekt in i mitt hår. Fortfarande cyklandes försökte jag ta bort den. Allt som vanligt. På tredje försöket råkade jag titta ner. Hade jag varit äldre och haft ett dåligt hjärta hade jag nog kolat där och då.
   Det var svart, det var stort och det var avlångt småluddigt.
   Hjärnan sände ut getingpaniken.
   Var tvungen att stanna. Drog fingrarna genom håret snabbt som f*n för att få bort den. Den satt kvar.
   Pulsen ökade ännu lite mer, men jag tvingade mig att hålla huvudet kallt för att hoppa av cykeln och leda upp den på trottoaren. Jag drog med fingrarna ((livrädd för att faktiskt känna den med mina fingrar, självklart)), jag slog halvt hysteriskt, och till slut, tillslut lossnade den sitt krampaktiga grepp från mina hårstrån ((precis nedanför mitt vänstra käkben)), och jag kände en sån otrolig lättnad, som varade i ungefär en millisekund, eftersom jag insåg att jag inte hade någon aning om vart den tagit vägen. Den kunde ju sitta i några andra hårstrån längre bak, eller ligga i huvan på tröjan eller...
   Ni anar inte vilken paranoia man får av getingfobi.
   Sökte panikartat igenom håret och huvan, fick syn på en svart liten klump på vägen. Intalade mig att det var den. Lugnade ner mig och gick ut för att titta. Jovisst, där var den allt. Upponer och antagligen hyffsat död. Bara benen vickade. Fortfarande stor. På riktigt. Underifrån såg den ut som en korsning mellan geting och humla. Obehagligt.
   Gick tillbaka upp på trottoaren. Kände igenom stället där den suttit ungefär 50 gånger till. Sedan kunde jag fortsätta hem. Tre insekter till dundrade in i mig innan jag var framme. Dock små. Jag svalde den ena.

Stupid.

Jag tackar nej till en heldags jobb på en lördag, där jag har annat inplanerat, och får småångest. Hur sjukt är inte det?
Visst att jag har annat, men det är annat som hade gått att flytta. Fastän det hade känts lite dumt nu när jag har lovat den ena och tjatat på den andra.
Förmiddag eller kväll, inga problem, då hade jag kunnat göra allt. Men en heldag... många timmar.
Önskar nästan att jag tackat ja. Har inte alls mycket denna månaden, och jag behöver pengarna.
Dessutom är det extraextra denna helgen. Bah.
Får hoppas att jag har en jävligt bra dag, annars kommer jag inte över att jag var så korkad.

Å andra sidan har jag gjort den de ringde efter mig glad.
Alltid något. Hoppas det var Tilda.

Då var det igång igen...

"Du är full av ondska!" sa den religiösa tanten till mig med sin argt bestämda röst.
"Nädå, det är jag inte" svarade jag glatt och gav henne världens solskensleende.
"Tror du inte att du är det?" svarade hon, med en blandning av ärlig förvåning och misstroende.

Hon tyckte inte riktigt om mig denna eftermiddagen heller. Och vi konstaterade, tanten och jag, att alla våra bråk, beror på
Hon tycker: det är ofint att köra ut en gammal människa som står på dödens kant.
Jag tycker: det är ofint att gå in i ett rum, och vägra lämna det, när personen som äger det håller på att få blöjan bytt.
Religiösa tanten kunde inte alls förstå min synpunkt. "Jag vet inte hur det är i ditt land, men vi svenskar är fria och skäms inte för våra kroppar!"
Och där kom invandrarsnacket igång igen. Jag slopade Israel-idén. Hon hade säkert inte insett att Jesus var därifrån i alla fall.

Happy thoughts Happy thoughts Happy thoughts Happy thoughts

Fick mitt sommarschema idag. På den avdelning jag ville. Som dock råkar vara samma som religiösa tanten bor på.
Jag jobbar hela midsommarhelgen. Verkligen. Utom midsommaraftons kväll. Men jag vet inte. Än sålänge har jag inget emot det. Man tjänar dubbelt upp och jag har ändå inga midsommarplaner.

Jobb

En tant på jobbet refererar till mig som "min kompis"
Hon är så söt..

----

Och jag undrar vem som kryssade i ett "haha" på mitt förra inlägg.
Sjuk humor? Skadeglädje?

Gud och invandrare

Har jobbat några timmar mitt på dagen.
Den religiösa tanten var fly förbannad på mig. Mest för att jag inte kunde släcka solen.
Och jag börjar verkligen förstå hur vissa invandrare har det. Att höra "var kommer du ifrån?" och "Du ska vara tacksam över att sånna som ni får komma hit och får jobb!" om och om igen är inte alltför roligt. Var måttligt trött på tanten när jag fick gå hem.

Men hon är ju sjuk... Jovisst, men hon kan ändå vara påfrestande.

Funderar på att börja säga att jag är från Jesus land. Vilket jag, med min dåliga bibelkunskap, helt har glömt bort vilket det är. För då kanske hon slutar. Jesus tycker hon ju om. För att upprepa gång på gång att jag är helsvensk är också det lite tröttsamt.

Och, jag måste ha lurat mig själv, för jag har inbillat mig att religiösa personer ((inte fundamentalister då, för med dem är det oftast krig och död)) strävade efter att vara godhjärtade och respektera andra.

Världen är en sjuk plats.

Uppenbarelse

- Vet du vem som talat med mig idag? frågade den lilla tanten
- Nej, jag vet inte vem det var, svarade jag
- Det var Jesus, meddelar den lilla tanten mig
- Jaha, svarade jag förvånat, som trott att hon syftat på någon personal eller sköterska.
- Han sa att jag skulle sprida till alla att de ska ta emot Jesus, så de inte blir förlorade. Och du är nästan den första jag stöter på! fortsatte hon.
Jag började småskratta, inte på något elakt sätt, absolut inte, men det var bara så typiskt henne, och så tänkte jag på de gånger hon frågat mig om jag trodde på Gud.
- Skratta inte! sa tanten, nu lite förorättad.
- Förlåt, sa jag, men du är så söt att jag kan inte låta bli att le.
- Det ska du inte heller, sa tanten som nöjt sig med svaret, du är så söt när du ler. Och sedan traskade hon vidare för att sprida sitt budskap..

Another day, another life..

Var hos sjukgymnasten idag. Hon klämde massa och frågade om det gjorde ont. Det gjorde det inte. Men när jag satt på cykeln hem, då gjorde det ont.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mitt liv. Ibland tänker jag att allt är helt okej, men sedan är det alltid något som påminner mig om hur lite jag egentligen trivs med hela det här. Och om någon läser och tror att ni vet vad det handlar om, ni har ingen aning.

Ännu en trevlig liten tant dog på jobbet i morse, ungefär i samma stund som jag klev in genom entrédörren. Är det sådant som kallas en härlig start på dagen?

Sick sad little world

Jag kom till jobbet, yttepytteförkyld och med en förkylningsblåsa stor som en halv kontinent preciiiis där tänderna slår i så fort man rör på läpparna.
Jag kom hem, inte fullt lika kry som åtta timmar tidigare. Känner mig så ynklig. Och detta som är min lediga helg.. och jag som har bestämt en massa att göra..

Har städat jag vet inte hur mycket på jobbet. Mitt eget rum skulle behöva sig en omgång också, här har ju inte blivit städat sedan innan jag åkte till Spanien, för fem månader sedan. Men man är ju lagom sugen på det efter att ha städat x antal rum tidigare på dagen. Dessutom är det ju så syyyyyynd om mig. Snyft. Liksom. Ja. Eh.

Mmm...

Jag sov. Vaknade av att klockan ringde. Fick paniktankar. "Det är morgon - det är redan morgon. Jag vill inte gå upp, jag orkar inte gå upp, jag orkar inte gå till jobbet redan. Orkar inte, kan inte, orkar inte"
När jag stängde av larmet såg jag att klockan visade 18.45. Och jag kände hur hela kroppen slappnade av när jag insåg att jag kommer att få sova en gång till.
Det har varit så mycket... Alla dagarna är ett virrvarr. Har inte tid till något. Har absolut inte någon ork. Är tvungen till att sova när jag kommer hem för att orka med ännu en dag. Men det är knappt. Jag hinner bli utsliten redan innan jag börjar.
Fast tror det mesta beror på att det chockstartade. Såhär jobbade jag ju i flera månader innan Spanien... Innan Spanien där jag fick vila och slappna av.
Och att arbetstimmarna ökar efterhand har väl inte varit så bra heller. Man kan ju tacka nej, men jag behöver ju verkligen pengarna... och man vet ju aldrig hur länge det varar.
På onsdag har jag min första lediga dag. Då har jag jobbat 8 dagar i rad. Och 7 av dem har varit på 9-11 timmar. Sedan har jag två dagar till.
Jag orkar inte mer.
Jag har konstant huvudvärk och ont i ryggen. Men har åtminstone fått tid hos sjukgymnast nästa vecka.

Workiiiiiiing

Första dagen tillbaka på jobbet idag. Eller, kvällen. Det var... precis som vanligt.
Fast, sju pers hade dött sedan sist jag var där. Sju stycken! Det är helt sanslöst. Men å andra sidan, det går ju tre i taget, så det är väl två till att vänta då antar jag.. usch.