When love and death embrace

Gick igenom mitt ena skåp. Skulle packa undan några fotoalbum med urklipp min gammalmormor gjort till mig. Jag har inte hjärta att slänga det.
Insåg att hon fortfarande levde när jag fyllde 7.
Jag kommer ihåg hur vi rensade ur hennes lägenhet. Hur jag fick dukar till min lekstuga. Hur jag fick den där porslinshästen jag tyckte var så fin.
Och fjärilarna. En av dem ligger i en låda här. Tilltufsad och sliten. Men glittrar gör den fortfarande.
Jag vet inte hur gammal hon blev. Jag minns inte om jag var med på begravningen.
Med förenklad matematik blev hon 70-någonting. Gamlingarna på jobbet är alla runt 90 and still going strong. Typ.
Ligger det i generna hur gammal man blir? Är det de som bestämmer?
För är det så... jag vet inte... kan det vara tillfälligheter?

It's all the same

Lägger patiens. På riktigt. Med en faktisk kortlek.
Ensamhetens bästa vän och tristessens räddare.

Vill ha solsken och vänner och gå på stan med fladdrande kjol och mina nya skor.

Don't give up on the dream, don't give up on the wanting

Jag är en drömmare.
Och en realist.
Det går ihop.
Det tjänar inget till att drömma om saker som inte kan förverkligas.

Jag har för mycket fritid. För mycket tid ensam. För mycket tid att tänka.
Det blir nya projekt, nya drömmar. Och de gamla, som snart ska ske (men aldrig tillräckligt snart), betyder lite mindre. Jag har inte lust att vänta. Jag har inte ett sådant tålamod. Jag har ju inte direkt något annat för mig, så varför skulle jag inte bara kunna dra iväg?
Det ska vara nytt, snabbt och inte som något annat jag gjort.
Drömmar har sin charm. Det är lätt att bli förälskad.

Men som i alla sagor finns där något fel, som förstör allt det fina. I verkligheten är det pengar. Jag har inte tillräckligt. Jag måste spara, vänta.
Mitt liv är en enda stor väntan på nästa grej.

.

Jag har aldrig någonstanns att gå. Aldrig någonting att göra.
Alla andra går. Uträttar saker. Är upptagna och har ingen tid.
Snacka om att vara värdelös.

That's the end and that's the start of it

M Tittar på gamla bilder *nostalgi* säger:
men du jag ska pysa nu, ha det så bra
och remember! Vi ska bli roliga igen!

Vi cyberspacetummade på det.

Cinderella in her partydess

Ibland har jag så mycket jag vill säga, så mycket jag vill ta ställning till och skrika ut till världen. Men så finns det inte någon tid, eller så saknas de rätta orden.
Jag brukade inte ha några problem med det. Men man förändras med tiden, så är det ju.
Har många gamla kompisar jag inte pratat med på år och dag, men så får man plötsligt höra att den gråa musen har blivit partypingla, nykteristen har blivit värsta suputen, och jag, jag är precis likadan som jag var för alla dessa år sedan... Varför händer det inget med mig? Varför genomgår inte jag en förändring som får alla att häpna? Varför måste just jag förbli samma tråkiga person dag ut och dag in?
Antar att det är ett av livets många outgrundliga mysterier.
Fast jag hade allt bra gärna velat ha ett sånt där "changing moment" jag också.

You're just a line in a song

Det känns som att jag börjar få ordning på allt. På livet i stort.
Har varit hos tatueraren, har packat inför helgen, städat ut lite mer, fått massa erbjudanden om jobbtider som jag inte kunde på...
Tror mest det är städningen som gör det. Ut med det gamla, in med det nya. Även om det blir väldans mycket mer ut än in. Det är bra med lite rensning i livet. Att klara göra sig av med saker som man faktiskt inte behöver, även om det är lite svårt ibland.
Fast en del blir sparat. Ska lägga allt i en stor låda och skriva Nostalgi med stora röda bokstäver ovanpå locket.
Next stop: Överfyllda garderoben. Oooh vad jag har mycket kläder...

Någon som vill ha?